"Det gick ett starkt stråk av ensamhet

genom allt vad denna s.k. sällskapsbroder skrivit;

Han har  t.o.m. själv besjungit denna ensamhet

som "trofast".

  Är det verkligen bara för äventyret, naturobservationerna, friskheten och modet som vi älskar vad Evert skrivit?

Är det inte också därför att det slösande

det livgivande och färgrika i dessa ballader

lever som på trots?

Och att melodierna bär detta

trots mot livets tarvligheter

på en våg av ensamhet och vemod?

Det var sällan fest på Grev Turegatan...

antagligen var det knalt till förbannelse.

Någonstans i vrårna lurade resignationen

och det gällde att bekämpa den, lura den,

överlista den, leda den vilse.

Dikten, sången var en besvärjelse.

Slaget på lutan ett slag för friheten.

Priset var ofta ensamheten."

(Lars Forsell)